Idag uppmanades jag via radio att krama min chef. Ja, det var inte så att det bara var jag, utan alla skulle krama sina respektive chef.

För det första har jag ingen chef just nu, nåja min fru, men det är ju en annan sak. Henne kan man ju krama jämt. Men annars så har jag ingen eftersom jag som sagt är mellan två jobb.

På det förra jobbet hade jag fyra chefer på 8 (!) år. Den förste försvann efter några månader. Den andre och tredje hade några år var och den fjärde endast några få månader. Den andre och tredje skulle jag kunna krama idag. Ingen "homokram" utan en riktig kompiskram.  Vilket jag för övrigt har gjort vid några tillfällen. Sköna killar. Riktiga karlar med empati, humor och kunskap. Lika och ändå så helt olika. Men den siste ( 4:e )....

Nej, tack. Så djävla full skulle jag aldrig kunna bli. Ingen karl med ryggrad, ingen empati och ingen kunskap att tala om. Sorgligt att det finns sådana människor. Riktigt sorligt.