Just nu tycks alla ha synpunkter om huruvida vi ska vara med i OS eller inte, så även jag. Själv anser jag att det vore helt fel att inte delta. Anledningen är ganska enkel. En massa indrottsmän har lagt ner timme ut och timme in genom att träna. I många fall med ett mål i sikte - OS. Det vore djupt tragiskt för dessa ungdomar att vi som inte har någon chans att ens vinna en femkanp på Gröna lund att bestämma över dom. Är det någon som frivilligt vill avstå OS i Kina så är det helt OK, men inte att vi ska bestämma detta. Däremot kanske det vore på sin plats att inte delta i invigningen, eller att bara en enda flaggbärare ska delta. Men också det bör nog resoneras bland idrottsmännen och inte beslutas av oss andra latmaskar. Jag tror att det för många kan vara ett mycket stort ögonblick att vara med på invigningen. Egentligen så är det ju ganska egoistiskt och fegt om politikerna beslutade om någon form av indragning under OS i stället för att själva på något kraftfullt sätt protestera. Så, lycka till alla ni idrottare som tränat hårt. Ställ upp och gör ert bästa.

Hörde det på radio och läste just om det på nätet. En flicka som heter Engla har försvunnit. Jag hoppas att hon bara gått vilse. Skulle det vara så att någon tagit henne och , tyvärr mot förmodan, läser detta ber jag denne att lämna tillbaka barnet. Jag blir alltid så illa berörd när det gäller barn som far illa. Och det är ju aldrig bara dom. Det är föräldrar, syskon, vänner, släktingar mm som mår skitdåligt. På något sätt har jag inget som helst erbarmande med personer som tar andras barn utan hoppas att de får en otroligt långsam och smärtsam död. Jag är emot dödsstraff i de flesta fall, men pedofiler och liknade skulle jag inte ha något emot att ta hand om själv. Sakta, mycket sakta. Lite som man gjorde i en del kulturer förr, d v s skinnflå dom sakta. Å andra sidan är nog de flesta rätt sjuka. Kanske ska man jämställa dom med vilken sjukdom som helst och spärra in dom för lång tid och därefter släppa dom, kstrerade, d v s någon dm kortare på vissa ställen. Ursäkta mitt hat, men med egna barn och barnbarn samt info em en händelse för många år sedan kan jag inget annat än hata dom.

Oj vilka dagar det har varit. Jag åkte på onsdagen till Narva i Estland på ett leverantörsbesök. På torsdagsmorgonen träffades vi på företaget. Väl där fick jag först ett SMS från en arbetskompis om att vår chef ska sluta. Vilket är skit. Han har varit kanon under de år vi har haft honom. Visst har vi haft våra diskussioner, men vi har alltid löst det hela. Sedan tog det bara en kort stund så ringer min fru och talar om att en av mina döttrar, som är med barn dessutom, fick flygas med ambulanshelikopter till sjukhuset med jätteont i magen. Snacka om att man får annat att tänka på.

Hur som helst så var jag i Narva. Hela vägen från Tallinn, ca 21 mil, såg man fattigdomen. Gråa höghus där färg och annat ramlade ner. Tomma fabrikslokaler och dåliga vägar. När vi närmade oss Narva så åkte vi om en enorm kö av lastbilar. Då visade det sig att de skulle genom tullen till Ryssland. Det skulle dock ta 2 veckor för den sista bilen att passera. Ryssland, som låg på andra sidan floden djävlades med Esterna bara för att de flyttade ett ryskt monument för ett tag sedan. Det konstiga var också att 95% av Narvas befolkning var ryssar. Många kunde inte ens estniska. Så världen är bra konstig. Man behöver inte åka så långt för att se hur det är när det är riktigt fattigt. Man tyckte mest synd om folket.

Igår var det en stor dag. Vårt lilla barnbarn gick för första gången. Hon var hos oss och åt middag. Därefter lekte jag med henne och såg att hon var ganska nära att hålla balansen. Efter några stapplande steg gick det bättre och bättre. När sen vår dotter kom för att hämta henne så släppte jag henne i hallen och sa att hon skulle gå till mamma. Hon bara gick. Stolt stapplandes. Sen kom pappa och vi gjorde om samma sak. Både mamma och pappa var mycket stolta när dom såg barnbarnet. Sen var de hos oss ett tag och hon gick mer och mer. Drog iväg i rummen och släppte taget. Det var riktigt roligt.