I förrgår satt jag en lång stund och pratade med min chefs chef. Utan att röja för mycket kan jag säga att hon är relativt ung, kvinna och från Sydamerika. Nu kan du ha vilka fördomar du vill. Själv har jag inga, men fick en hel del "ord på vägen" av arbetskamrater. Som att hon dikterar, är dogmatisk, bestämmande mm mm. Själv får jag säga att jag hade ett mycket trevligt och givande samtal med henne. Jag var faktiskt tvungen att tala om för mina arbetskamrater att jag inte alls uppfattar henne som dom i vissa fall gör. Självfallet gjorde hon helt klart för mig vad hon tyckte o s v, men det är ju hennes jobb. Men hon var också väldigt lyssnade, vilket förvånade mig lite. Ofta brukar chefer prata men inte lyssna. Men hon lyssnade. Jag tror hon, liksom jag, lärde sig lite. Hon tyckte att vi båda var bufflar och måste tänka på det. Och kanske just att vi båda är bufflar kanske gjorde att vi förstod varann och respekterade varann. Det som förvånade mig var att hon var så smart. Inte för att hon just var kvinna, ung och utländsk, utan bara för smartheten i själva samtalet. Jag hade blivit lika förvånad om det hade varit en äldre svensk man. Det var hela upplägget, hur vi diskuterade oss fram till en bra lösning o s v som var bra. Så nu har hon min respekt.

Min chef då? Jag pratade med honom igår också. Det visade sig att han mådde mycket dåligt. Jag vill dock inte att han ska må dålig. Personen är mycket trevlig och bra. All min ilska över löneökningen och det faktum att de som, i mina ögon, pratade skit bakom ryggen gick ut över min chef. Själv hade han dock tydligen stöttat mig utan att jag visste om det. Så nu har vi inga hard feelings. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.