Äntligen är en av mina värsta dagar över. Att inte få delta när ens egen pappa dör har under många år tyngt mig, och kommer att göra resten av mitt liv. Att få vara med om min svärfars begravning fick mig att förstå att det var nog ganska bra att jag inte fick vara med om pappas begravning. Svärfar har varit som en andra pappa för mig. Min "plastpappa" har aldrig ens varit i närheten, inte ens på samma kontinent som min svärfar var för mig.

På svärmors begäran var det bara hon, hennes barn, äkta hälfter samt barnbarn med respektive och hennes kära barnbarnsbarn med på begravningen. Ni som någon gång måste ta beslutet om vilka som ska vara med på en sådan sorglig stund ska veta att detta var ett mycket bra beslut. Vi satt på var sin sida om kistan och visste att inga " gamar " var med. Med gamar menar jag alla de som bara dyker upp på bröllop, dop och begravningar. Min svägerska utförde det tunga jobbet att "ersätta" prästen och gjorde det på ett fantastiskt sätt. Men jag tror att det delvis beror på att hon under många år hade en "egen" pappa, till skillnad från mig. Observera att detta på intet sätt nedvärderar hennes insats. Tvärtom. Jag hade bara inte klarat det hon gjorde. Det var otroligt starkt att kunna stå framför vår svärfars kista och säga några ord. Jag hade en tanke om det, men förstod att jag inte skulle klara det. Själv var det nog mitt livs svåraste dag och tänkte mycket på de nästintill 40 åren jag känt min svärfar. En man som alltid fanns till hands. En sak som jag försökt och härma, men aldrig kommer att lyckas med på samma sätt som han gjorde. Han har alltid funnit när hans kära barn, barnbarn med respektive behövt hans hjälp.

Vi gick sedan , som sig bör, runt kistan och lämnade blommor på kistan. T o m vårt barnbarn på 18 månader lämnade en ros. Jag fattar inte hur och vad hon tänkte, men det var precis som om hon förstod någonting. Hon satt mellan mig och min fru och klappade mig på ryggen och på kinden. Precis som om hon ville trösta oss. ( nu när jag skriver detta får jag tårar i ögonen bara jag tänker på det).  Hur som helst. En av min svågers barn sjöng och spelade gitarr på ettt fantastiskt sätt. Sedan avslutades det hela med svärfars favorit, FrankSinatra och "my way". För säkerhets skull lämnade jag en Sinatraskiva bland blommorna på kistan. Man vet aldrig. Kanske kan han lyssna på skivan i sin himmel när han ser ner på oss och säkert mår mycket bättre än han mådde den sista tiden. Jag tror också att ahn sitter på ett moln och ler av stolthet över vad han åstadkommit i form av barn, barnbarn och barnbarnsbarns.  Efter ett kort men känslosamt farväl av allas vår vän åt vi landgång och drack kaffe nära kyrkan. Efter det åkte vi till min svåger för att äta middag och bara vara för oss själva. Alla fick mycket god mat och hade mycket roligt. Inte för det som hände, utan jag tror för att vi alla har varann och vet att om någon behöver hjälp så ställer vi andra upp. Tack alla för en dag jag sent kommer att glömma. Älskar er alla.