Ja, lille George skulle väl ha dagens ris varje dag egentligen. Men jag såg lite om Guantanamofångarna och undrar vad det hela ska tjäna till. Jag tror också att han själv undrar över det, men inte kommer ur det hela. Här sitter en kille som greps 2003 och då var 15 år för att ha dödat en amerikansk soldat i krig. Hur många tyskar, koreaner, vietnameser, irakier m fl har amerikanska soldater dödat de senast 50-60 åren? Tror någon att grabben blir bättre av att sitta på Guantanamo? Fan Bush är du helt knäpp i kolan? Killen kommer ju bara bli ännu mer hatiskt inställd till västerlandet och då speciellt till USA. Om och när dom kommer ut är det ju tickande bomber som utlöser sig förr eller senare.

Det hade varit mycket bättre att redan från första dan behandla dom som människor och ge dom utbildning i t ex hur västerlandet fungerar. Visar det sig att de tar emot lärdomen så bör de få ett tidsbestämt straff. Det ska självfallet vara lika långt som alla amerikanska soldater får när dom skjuter någon annan i krig. Eller?

Nej, enda orsaken till att Bush har Guantanamo kvar och soldater i Irak är att han vill att amerikanerna tittar åt det hållet i s f att se hur det är fatt i deras eget land. Lille Bush har suttit i snart 2 perioder vid makten. 2 perioder där det bara gått utför för USA. Det blir inget dukat bord som Obama kommer till. Det är då en sak som är säker.

Bush, lyssna på Pinks låt om dig. Den är rätt slående.

Rullande stenarnas Ronnie Wood har stuckit från sin fru Jo. Jag hittade några bilder på Jo och tycker väl att hon ser rätt hygglig ut. Och vad gör Ronnie? Han får ihop det med en 19 årig ryska. Men lilla ryska, vem du nu är. Vad ser du hos Ronnie, mer än att han är kändis och troligen har massor av stålar? Han ser ju fan ut som ett russin och är tydligen rätt törstig också. Och vad ser Ronnie i tjejen? Ja, kanske något lammkött att nuppa ett tag. Men hallå det här är ju patetiskt. Jag brukar inte ha något emot par, oavsett hur stor åldersskillnad det är, men här är det ju inte bara det. Ryskan ( här kommer mina fördomar in ) får säkert vad hon vill av Ronnie, så länge hon ställer upp på det han vill. Är han sedan så törstig som det sägs så kanske han somnar ifrån det hela. Det kan bli rätt dyra nyp för vår käre gitarrist. Jag tyckte du var grym och kanonbra en gång i tiden, men det här är ju löjligt. Det håller inte länge, jag lovar.

Läser just en bok om oförskämdheter som sagts genom åren. Bert Karlsson är hittills min favorit. Han sa så här om Bosse Ringholm:

-Jag tror inte han är du. Det blir bara så konstigt när han tänker.

Eller som någon annan har sagt ( kommer inte ihåg vem):

- Calle Bildt har så liten utstrålning att inte ens varuhusdörrarna öppnas när han kommer.

En annan var:

- 4 försvarsministrar skulle gå i takt Tre gjorde det och den fjärde blev landshövding i Uppsala.

Vilka klockrena kommentarer. Jag ska se om jag kan hitta fler till en annan gång.

Vad gör lille Bosse egentligen nuförtiden. Räknar han Enskede IK's kassa tro?

Han har liksom gått upp i rök. En sak som han skulle gjort för många år sedan. Men bättre sent än aldrig. Fast besservissern Calle blir vi väl aldrig av med. Och Björken har inte heller tappat sina blad än. Men det var länge senda man hörde något av honom. Kanske dags för en liten röjarskiva igen så han kan ställa sig på gården och skrika åt hederligt folk. Trams som sagt.

Såg just på TV4-nyheterna att 1% av alla medborgare i USA sitter i fängelse och att detta är för dyrt för staten USA. För att lösa problemet får en del möjlighet till ett s k chockprogram. Innebär att dom väcks i ottan och har ett stenhårt schema de måste följa under 6 månader. Förutom mycket fysiska övningar gäller bl a engelska och matte. De som klarar sig genom programmet är fria. I många fall flera år tidigare än annars. Vad händer sen? Jo 8% är tillbaka i finkan inom 1 år. Men de som inte går programmet har en återfallsprocent av 25%. Varför  kan vi inte ha det i Sverige? Jag tror att det borde hjälpa många ungdomar tillbaka till ett normalt liv. Bättre med utbildning och vård än straff och förvaring.

Jag tror jag börjar med att skriva om dagens ris och ros lite då och då. Jag börjar väl med

DAGENS RIS NUMMER 1

Det ger jag till bl a Sydafrika, Ryssland och Kina som inte vågade rösta igenom resolutionen mot Mugabe och Zimbabwe.

DAGENS RIS NUMMER 2

Ger jag till Israel för att de fortsätter att bygga en mur så att den befolkning som bott på platsen i nästan 2000 år ska få det ännu djävligare. Inte undra på att palestinierna inte slutar att kriga.

DAGENS ROS

Ja, det skulle väl vara en ros till in svägerska som för två dagar sedan lyckades att genomföra begravningen så bra. Sedan dess är det väl ingen som förtjänar en "dagens ros".

Frugan är kvar hos sin mamma några dagar efter begravningen. Inget fel i det, snarare tvärtom. Hon har också en bror, min svåger med andra ord, Han jobbar dock denna vecka. Han ställer dock upp så ofta han kan, så inget illa om honom, tvärtom.

Idag ringde min yngsta dotter och ville att jag skulle kolla på deras nya badrum. När jag hade tittat på det så slutade det med att jag fick med mig mitt barnbarn. Hon var lite trött och nere efter de långa resorna de senaste dagarna. Men så fort jag sa att hon fick följa med mig och äta hallon, vinbär, smultron och jordgubbar så stod hon som en tennsoldat vid dörren och väntade på att hon fick skor på fötterna.

Vi gick till mig och hon åt alla bär. Sen satte hon sig och tittade i sina böcker. Hon älskar att titta i böcker. Sen byggde jag en enkel koja till henne, vilket hon älskade. Men hon var ju som sagt mycket trött. Det innebar att hon åt nästan en macka och sen nästan bad om att få sova en stund. Hon är härlig. Säger man åt henne " ska du sova lite i din fina säng?" så pekar hon på sängen. Sen är det bara att lägga henne. Efter 5 minuter sover hon. Annars har vädret varit ganska bra. Såg på nyheterna att det både åskar och regnar på många håll, men vi klarade oss. Enda konstiga var väl i så fall att det var lugnt i morse fram till nästan 16. Sen börjarde det blåsa som bara den. Nu är det helt lugnt igen.

Ha det bra och hör av er.

Äntligen är en av mina värsta dagar över. Att inte få delta när ens egen pappa dör har under många år tyngt mig, och kommer att göra resten av mitt liv. Att få vara med om min svärfars begravning fick mig att förstå att det var nog ganska bra att jag inte fick vara med om pappas begravning. Svärfar har varit som en andra pappa för mig. Min "plastpappa" har aldrig ens varit i närheten, inte ens på samma kontinent som min svärfar var för mig.

På svärmors begäran var det bara hon, hennes barn, äkta hälfter samt barnbarn med respektive och hennes kära barnbarnsbarn med på begravningen. Ni som någon gång måste ta beslutet om vilka som ska vara med på en sådan sorglig stund ska veta att detta var ett mycket bra beslut. Vi satt på var sin sida om kistan och visste att inga " gamar " var med. Med gamar menar jag alla de som bara dyker upp på bröllop, dop och begravningar. Min svägerska utförde det tunga jobbet att "ersätta" prästen och gjorde det på ett fantastiskt sätt. Men jag tror att det delvis beror på att hon under många år hade en "egen" pappa, till skillnad från mig. Observera att detta på intet sätt nedvärderar hennes insats. Tvärtom. Jag hade bara inte klarat det hon gjorde. Det var otroligt starkt att kunna stå framför vår svärfars kista och säga några ord. Jag hade en tanke om det, men förstod att jag inte skulle klara det. Själv var det nog mitt livs svåraste dag och tänkte mycket på de nästintill 40 åren jag känt min svärfar. En man som alltid fanns till hands. En sak som jag försökt och härma, men aldrig kommer att lyckas med på samma sätt som han gjorde. Han har alltid funnit när hans kära barn, barnbarn med respektive behövt hans hjälp.

Vi gick sedan , som sig bör, runt kistan och lämnade blommor på kistan. T o m vårt barnbarn på 18 månader lämnade en ros. Jag fattar inte hur och vad hon tänkte, men det var precis som om hon förstod någonting. Hon satt mellan mig och min fru och klappade mig på ryggen och på kinden. Precis som om hon ville trösta oss. ( nu när jag skriver detta får jag tårar i ögonen bara jag tänker på det).  Hur som helst. En av min svågers barn sjöng och spelade gitarr på ettt fantastiskt sätt. Sedan avslutades det hela med svärfars favorit, FrankSinatra och "my way". För säkerhets skull lämnade jag en Sinatraskiva bland blommorna på kistan. Man vet aldrig. Kanske kan han lyssna på skivan i sin himmel när han ser ner på oss och säkert mår mycket bättre än han mådde den sista tiden. Jag tror också att ahn sitter på ett moln och ler av stolthet över vad han åstadkommit i form av barn, barnbarn och barnbarnsbarns.  Efter ett kort men känslosamt farväl av allas vår vän åt vi landgång och drack kaffe nära kyrkan. Efter det åkte vi till min svåger för att äta middag och bara vara för oss själva. Alla fick mycket god mat och hade mycket roligt. Inte för det som hände, utan jag tror för att vi alla har varann och vet att om någon behöver hjälp så ställer vi andra upp. Tack alla för en dag jag sent kommer att glömma. Älskar er alla.

Ja, nu kan jag luta mig tillbaka och bli en glad pensionär. I alla fall som det ser ut nu. Jag har ju 3 tjejer. De har 3 män/killar. Nej, inte var. De har en var, om du nu skulle tro något annat. Det är bara musslimer som får ha fler, lyckostar....

Hur som helst. Dom 3 paren har nu var sitt hus och en av tjejerna har ett barn och de andra två har barn på G.

Får man nu leva tillräckligt länge med skaplig hälsa så vet jag inte vad man ska behöva mer. Självklart vill alla ha 100 miljoner på banken, kunna resa året om, ha 10 betjänter och egen jet. Och det var väl lite synd att inte tjejerna tänkte på det utan bara gick på annat. Vad nu det var.  ;-)

Nej, jag tror att man någon gång ska känna sig nöjd och inte jaga efter mer rikedom och liknande. Och nu är jag ganska nöjd. Nu kanske du undrar varför jag säger "ganska" nöjd. Jo, man kunde ju vara lite friskare och lite lättare. Frugan skulle ju också kunna få vara lite friskare. Men nu är det som det är och då får man göra det bästa av det. Inte försöka nå det onåbara, inte jaga för att få några kronor till, utan luta sig tillbaka och låta barnbarnen förgylla det resterande livet. Visst, jag har över 10 år till pensionen, men har man 3 tjejer kanske det blir 6 barn. Så har man ju mycket att se framemot. Just nu är man ju Moffa åt en solstråle.